Livets egen runsten

Av Ebba Witt-Brattström

Med Moa Martinson kommer något nytt in i den svenska litteraturen: kvinnans kluvenhet i kropp och intellekt. Arbetarkvinnan i hennes böcker är på en och samma gång bunden av sitt biologiska öde och aktiv för att förändra sina villkor. Moas kvinnogestalter är starka, brukar man säga, och skymmer därigenom ofta det faktum att de betalar ett högt pris när de försöker förena sitt moderskap med ett samhällsengagemang.

Moa Martinson debuterade 1933 på landets ledande borgerliga förlag, Bonniers. Hennes första roman, Kvinnor och äppelträd, är ett estetiskt program. Den 43-åriga “proletärkärringen” låter självmedvetet sin debutroman utspelas i den kvinnliga sexualitetens tecken. Redan på de första sidorna framhävs på ett symbolmättat sätt den mest dolda av alla underjordiska kontinenter: moderskroppen.

Mor Sofi själv, liten och mager, ser ut som en ynklig plockad höna om inte det vore för de granna ögonen och det krusiga ljusa håret. Munnen var infallen och rynkorna började äta in sig i det lilla energiska, fasta kvinnoansiktet, brösten hängde som två små lösa påsar efter att ha blivit diade av femton giriga små munnar. Den smärta magra kroppen, som var som en flickas, var smäckrare än någon av döttrarnas när klänningen satt på. Liknade en livets egen runsten när kläderna föll. Magen var ett enda ärr, knut vid knut, ärr vid ärr med stora, breda, skimrande strimmor här och där.

Det är kvinnokroppens ömsint realistiska skrift som i och med Kvinnor och äppelträd gör sitt inträde i svensk litteratur. Kroppens runskrift tyds i prosa när Moa Martinson låter mor Sofis kropp vittna om ett hårt och långt liv. Kvinnokroppen, oftast liktydig med moderskroppen, har en viktig plats i den mänskliga fantasin. Den både fascinerar och skrämmer. jämsides med hyllandet av den stora modern finns skräcken och avskyn, som tydligast visar sig i bortträngandet av de kvinnliga moderliga funktionerna ur samhällslivets högre nivåer. Kvinnokroppen anses vacker som renodlat könsobjekt men oren i sin biologiska funktion (menstruation, barnsbörd). Den är förförisk som ung men oaptitlig som gammal, och den kvinnliga biologin lika mycket en källa till lust som till olust. I myten är kvinnan antingen Maria eller Medusa/Medea. Hos Moa är hon både och, ofta samtidigt.

Utifrån denna syn på kvinnan som en tänkande biologisk varelse kommer Moa, med sin slagkraftiga litterära metod (en kombination av realism och modernism) åt verklighetens tabubelagda områden. Låt oss ta ytterligare ett exempel ur Kvinnor och äppelträd. För att kunna teckna barnafödandets grymma historia låter Moa en av bokens huvudpersoner, Ellen, höggradigt gravid vandra genom byn. Ellen fungerar som stenen man kastar i vattnet. Ringarna som uppstår är byns “andra” historia, den som utspelar sig bakom gårdarnas fasader.

Litet andfådd och groteskt bred över höfterna går Ellen genom byn.

Gamlamor i Förstgården kisar med ögonen då Ellen hälsar. Gamlamor tycker om att sitta på förstugubron och låta folk hälsa på sig. – jo, jo, ho ä me barn, mumlar hon efter Ellen. jo, jo, aldrig tänka sig för, inte bra me för många barn.

Gamlamors tankar irrar omkring, irrar långt tillbaka i tiden, minns en blomsterklädd kyrka, en brudgum, mycken ståt, en brud, bruden hon Själv. Likvit, darrande försöker hon följa med i vad prästen säger. Ett barn fanns där hemma, ett dött barn, ett blått litet lik i hennes loftkista. För tre dar sen föddes det, hon, mantalsdottern födde det på vinden och kvävde det fast brudgummen var far. Brudgummen, ja, han trodde det, men aldrig skulle han trott det om han fått veta att det redan var fött, var fullgånget. Det var vallonen Brusc, drängen i Vide som var far, den svartkrusige drängen som kunde spela fiol och som sällan såg åt en kvinna, han var far, och svart som natten var det lilla likets hår. Kyrkan seglar med henne, blomdoften kväver henne, hon känner en varm ström av blod nedåt låren och hon svimmar. – – – Gamlamor blir trist var gång hon ser någon med barn. Hon tycker livet är svart då, tycker döden är för senfärdig ty åttio år är hon, inga egna barn har hon och änka är hon och nu sitter hon på undantag hos sina kusinbarn.

Ellen går igenom byn, hälsar åt alla håll, hälsar på moran i Norrgård som en gång var piga och gifte sig med sonen på gården, trots att hennes blivande svärfar spottat henne i ansiktet när hon talat om att sonen var far till barnet hon bar. Hälsar på Tok-Johan som står med mössan i hand och ideligen bara bockar, hälsar på Västbys epileptiska piga som fött sju barn och inte vet av någon barnfar.

Svettdropparna sipprar i pannan, majsolen är het av sig och den ofödda ger sig så kraftigt till känna att Ellen ibland stannar och trycker med händerna mot magen liksom för att få honom att bli stilla. Så står hon en stund då Östbymora med piga kommer på väg till mjölkfållan. Ellen hälsar och moran säger: – Fru Olsson har inte långt igen nu, varpå hon nickar vänligt och fortsätter med sin piga och kommer ihåg den dag, den skammens förfärliga dag då hon inför tinget skulle svära fri sin rika fästman för pigan deras som fatt ett barn och jävat lysningen för den stolta hemmadottern och ende sonen på Östby.

Ellen har ett mål, liksom berättelsen. Förberedda genom informationen om byns kvinnoförtryck f’örs vi in i en våldsam vardagssituation hos mångbarnsmodern Sally, romanens tredje huvudperson. Episoden kastar ljus över kompositionen i Kvinnor och äppelträd. Moa har använt sig av en fragmentarisk romanteknik som varvar realistiska skildringar av flera kvinnors liv (och två mäns) med en mer symbolisk framställning av kvinnokroppens olika stadier. Kvinnoödena ses så gott som konsekvent ur en biologisk synvinkel. I den eviga livskedjan kan det kvitta vem som är gravid och vem som föder. Ellens vandring följs sålunda av Sallys förlossning. Och det är först då som vi far reda på att romanen utspelar sig under första världskriget. Dess första hälft har förrunnit i en cyklisk tidsdimension, anpassad till naturens och fortplantningens gång (“Sommaren går och hösten kommer”, “Åren går och går ett och två”). Men nu skall det meningslösa dödandet i krig ställas emot det ändamålsenliga födandet. Sallys förlossning blir en pacifistisk manifestation, men den är samtidigt kulmen på kroppens böjningsmönster i romanen. FödsloARBETE är det som skildras, ett aktivt styrkeprov som beskrivs som det grovarbete det är. jämsides med den inlevelsefulla beskrivningen utifrån kommer i snabba synvinkelsskiften Sallys egna kommentarer till händelseförloppet. Kroppens värkrytm och medvetandets jämmer samverkar (“Ny törn”, “Ny frist”, “Nu igen”, “Äntligen!” osv). Det ger skildringen en hetsig, dramatisk prägel och läsaren en enorm känsla av att vara där.

Ny törn, hon skriker långt ner i bröstet, hest likt en döende. Det sliter i korsryggen, svetten lackar, kroppen kommer i darrning, hon tar ned med handen – nej, ännu ej – det går långsamt. Går så sakta, stönar hon. Ny frist. Hon kryper efter tråd och sax och rena trasor och lägger bredvid bädden. Ellen kommer inte förrän i morgon, ej förrän i morgon. Nu igen, helvete, förbannelse, hjälp mig! Hon skjuter knytnävarna mot varann över underlivet, spjärnar med bröstet. Ny frist. Hon känner ned med handen. Så långt, milde gud, och inget vatten kommer. Hon känner hur hinnan om fostret spänner i blygden.

Ursinnig, galen av smärta reser hon sig sittande, sliter med fingrarna i fosterhinnan. Den är seg och stark. Naturen är underbar, den skyddar sina ungar underbarare än någon girigburk sitt guld. Svetten rinner, det ljusa håret står som en gloria kring det vackra av smärtor vilda ansiktet. Stönande sliter hon allt hon orkar i hinnan framför fostrets huvud, saxen vågar hon ej använda. Äntligen! En ström av varmt blodblandat vatten forsar om henne, fostrets huvud nästan lösgörs ur den trånga porten. Vilken lättnad! Hon sträcker sig bakåt, väntar på nästa värk, skjuter händerna under korsryggen och tar i allt hon förmår för att bli fri från den olidliga plågan, från bänder i underlivet som vill riva hennes kropp itu. Hon biter munnen blodig, hon reser sig, lägger sig. Den trånga porten vill ej ge efter. Äntligen tränger det fram ur en skälvande kvinnokropp, följt av blod och slem och fostervatten, tränger fram och kräver plats: ett nytt liv, liv, ty en gäll liten stämma skriker vilt så fortjorden nås. Sally reser sig till hälften, vänder om den lille nyfödde, ty med ansiktet mot jorden födes människan.

Men Sally är inte endast den födande modern, utan också en tänkande och kämpande varelse. Hon är anarkist och läser och skriver och agiterar för att förbättra samhället när barnen somnat om kvällen. Sally är en modern kvinna med ansvarskänsla, med Ellen Keys ord: samhällsmoderlig, trots eller tack vare att hon är mor.

Arbetarkvinnans sanning

När Moa Martinson på femtiotalet blickar tillbaka på sitt egentliga förstlingsverk, Pigmamma – roman ur arbetarkvinnornas värld, som gick som följetong i Brand 1928, kritiserar hon den för att “dölja istället för att uppenbara”. Hon hade velat skriva om sanna saker, menar hon, men hade genom sitt romantiska grepp “förtigit det sanna som var svårt, som skulle stöta på patrull”.

Mycket riktigt stötte hon på kritikernas patrull när hon väl hade funnit ett språk för sitt svåra “sanna” ämne. I exempelvis Svenska Dagbladet skrev Anders Österling (efter att ha erkänt författarinnans omisskännliga talang) att Kvinnor och äppelträd präglades av “elände, skvaller och drift” och beklagade att “underlivssynpunkten dominerar”.

Idag kan vi vända på uttrycket och se Moas konsekventa anläggande av en sådan “underlivssynpunkt” på sitt unika stoff som enda möjligheten att kunna skildra arbetarkvinnans sanna (men glömda) historia. Redan debutromanen reste ju runstenen över kvinnokroppen. Denna kropp talar med kluven tunga: i spänningen mellan sexualiteten som drift (männens) eller fortplantning – och som subjektivt upplevt begär (kvinnornas) växer den sexuella kod fram som man kan följa i hennes tidiga verk. Under trettiotalet publicerar Moa åtta sinsemellan mycket olika böcker. Förutom Kvinnor och äppelträd 1933, uppföljningen Sallys Söner 1934, novellsamlingen Rågvakt 1935, den självbiografiska Mia-trilogin Mor gifter sig 1936, Kyrkbröllop 1938 och Kungens rosor 1939, diktsamlingen Motsols och romanen Drottning Grågyllen 1937. Man kan se alla dessa böcker som ett pågående experiment; hon prövar sig fram i olika genrer på jakt efter den form som ska passa hennes ämne bäst.

Sammantagen ställer hela Moas trettiotalsproduktion för första gången i vår litteratur problemet med kvinnokroppens förtigna erfarenheter. Därigenom förnyar hon själva den svenska prosan genom att finna ett språk för vad som legat fördolt i realismens och modernismens döda vinkel.

Genom detta går hon i direkt dialog med sina manliga samtida, de unga autodidakterna (Artur Lundkvist, Ivar Lo Johansson, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Erik Asklund, Gustav Sandgren, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård m fl). I deras tidiga trettiotalsverk är kvinnan så gott som alltid beskriven som ett sexualobjekt, en purung “huldra” som svarar på sexuella inviter mot en fond av böljande sädesfält eller gnistrande sommarsjöar. Sven Stolpe har träffande kallat denna litterära inriktning för “primitivism”. De unga författarnas tydliga, ofta uttalade skräck för erfarna kvinnor eller för mödrar, gjorde deras äldre kollega Moa stridslysten. Kvinnor och äppelträds skildring av menopaus, havandeskap, förlossning (samt ett samlag där kvinnans begär är styrande!) kan läsas som en rak höger in i den ungmanliga grupperingen: se här, sexualitet är inte i första hand en angelägenhet för unga män! Och någon effekt hade Moas kraftfulla kvinnogestalter för dessa mäns vidare litterära utveckling, det är inte bara Ivar Lo-Johanssons Rya-Rya i Bara en mor 1939 utan även Vilhelm Mobergs Kristina i utvandrarserien exempel på.

En proletärflickas barndom

Moa Martinsons insats är inte endast att genom arbetarkvinnan som symbol för kvinnoslit och ett faktiskt könsligt underläge hävda kvinnans samtidiga kroppsliga och intellektuella närvaro. Hon lägger också grunden till en helt ny kvinnopsykologi. Detta gör hon i linje med trettiotalets intresse för psykoanalys, men med en alldeles egen och Självständig profil. De manliga kollegerna intresserade sig för Sigmund Freuds betoning av sexualdriftens betydelse för såväl små som stora pojkar. Moa kom som enda litterär trettiotalet att tillämpa psykoanalysens betoning av den infantila sexualiteten på den lilla flickan. Och även detta för att kunna skildra en ny, litterärt okänd verklighet, nämligen kvinnornas och barnens vardag i sekelskiftets Fattigsverige.

För vi ska inte glömma bort att Moa Martinson är suverän också som socialhistorisk skildrare. Hela författarskapet, som inalles består av 20 böcker, ger en kvinnopolitisk syn på industrialismens genombrott i vårt land. En sådan kommentar kan verkligen behövas – som motvikt till socialdemokratins ofta mycket förenklade historieskrivning som i stort sett går ut på att beskriva hur svenska folket genom medveten facklig och politisk kamp gick raka spåret från land till stad, från armod till välfärdsstat. Någonstans på vägen, hävdar Moa envist, kom kvinnorna i kläm. Vad var det som hände? Varför marscherade de inte i första ledet in i det välordnade folkhemmet?

Ja, inte var det för att de var efterblivna, förstår man när man läser Moas självbiografiska Mia-trilogi (Mor gifter sig, Kyrkbröllop, Kungens rosor). Där känner kvinnorna sig svikna av männen och därför vill de inte heller alltid förstå vad klasskampen ska vara bra för. Den verkar i många lägen vara ett manligt påhitt för att kunna rymma hemifrån och supa till med kompisarna. Kvinnornas problem räknas inte in i klasskampskraven, även om det gäller liv och död för dem. När Mias styvfar i Mor gifter sig köper anarkisttidningen Brand för att läsa om den pågående strejken så skummar Mias mamma och grannfrun den i smyg efteråt för att se om där står något om hur man ska slippa att få så många barn. Preventivmedel var nämligen förbjudna i lag fram till 1938 och svåra att komma över. Tusentals kvinnor dog årligen av illegala aborter och framprovocerade missfall.

Strejken känner kvinnorna av men för deras del innebär den mest att skafferiet blir ännu tommare och att barnen far svälta. Ändå finns det väl inga som skulle behöva strejka så mycket som kvinnorna. Mias mamma, Hedvig Stenman, tillhör egentligen den fjärdedel av industriarbetarkåren som kring sekelskiftet utgjordes av kvinnor. De tjänade 55 procent av vad männen gjorde. Noga räknat 300 kronor om året vilket exakt motsvarade hyran för ett rum och kök, och inte ett dyft mer. Spädbarnsdödligheten var också oroväckande stor. Det är ingen svartmålning att Mias tre halvsystrar dör innan de fyllt året.

Hedvig och kvinnorna som romanerna skildrar har alla växt upp i bondesamhället och där varit absolut nödvändiga för att driva jordbruket. De kunde saker som inte männen behärskade, som att mjölka, väva, spinna, baka, binda upp säden, vårda de små och de gamla och mycket mera. Kvinnoarbetet kompletterade mansarbetet. Det var tydligt för alla och envar att bägge sorterna behövdes.

Så kommer de då in till staden och där känner de sig deklasserade. I Mia-trilogin heter staden Norrköping och det är vid maskinerna i textilindustrin de hamnar, i bästa fall. Det kan också bli gatan eller enstaka “hjälphus” eller statargårdarna utanför staden. Så ser alternativen ut. Är de på fabrik så är deras arbete bara värt hälften av männens, i reda pengar. De trängs ihop i osunda bostäder där barnen far illa och dör som flugor medan männen flyr till möten eller till krogen. Det är kort sagt ett elände med den nya tiden, sett ur arbetarkvinnans perspektiv.

Moa Martinson är en kvinnohistorisk skildrare av stora mått just för att hon är en så spännande författare. Hon lyckas skildra en i många avseenden nattsvart tillvaro på ett optimistiskt och ömsint sätt. Hennes knep är att dramatisera genom att fokusera, och det hon fokuserar är könskampen. Den är hos Moa ingalunda så enkel som att kvinnorna alltid är bäst och alltid har rätt. Kvinnornas kamp med männen tolkas nämligen av flickan Mia. Hennes perspektiv gäller, i sista hand. Och vad ser hon?

Jo, hon ser att mannen är kvinnans norm. Även då kvinnan till varje pris vill vara olik mannen, vilket är helt centralt i romantrilogin. När Albert Stenman är egoistisk, snusig och supig så skyndar sig Hedvig Stenman att vara självuppoffrande, renlig och nykter. Mia ser med sina avslöjande lillgamla ögon att kvinnorna talar med kluven tunga så som människor i förtryckta klasser ofta gör. Det innebär att de sparkar neråt och stickar uppåt. Trots att styvfadern på så många sätt uppför sig som en skitstövel så håller modem honom obegripligt nog för bättre än henne själv. Det är svårsmält, tycker Mia. Och motsägelsefullt: å ena sidan är det styvfadern som ska ha den bästa maten eftersom han är man. Å andra sidan är han inget exempel att ta efter. När Mia blir för vild läxar hennes mor upp henne med orden: “Börjar du bli lik honom? Att du inte skäms!!”

I Mor gifter sig finns det egentligen två jag, ett Mia-jag som börjar skolan i början av boken och ett Moa-jag som i skrivande stund är 40 år äldre. Moa-jaget ser med obrottslig solidaritet och mycket humor på den lilla Mia. Hon låter hennes perspektiv regera, för det mesta. Ur Mias grodperspektiv ter sig världen obarmhärtigt fånig och nyckfull. Hon har inte en chans att förstå de vuxnas beteende, vilket Moa gör en stor poäng av. Man skulle kunna säga att hela romanen bygger på denna formidabla förmåga att hålla fast ett litet barns känsla. Mia kan t ex inte för sitt liv förstå varför modem gifter sig. Hon är svartsjuk på styvfadern som upplevs som en rival om moderns kärlek. Inför beskrivningen av Mias känsla av utsatthet hajar man verkligen till, där känns det: “Alla hade de en karl som tog dem om livet. Mamma hade en karl som tog henne om livet, ingen i hela världen brydde sig om mig.”

I romanens allra första mening finns redan de två jagen med, vilket ger djup och oöverträffad närvarokänsla: “Jag minns så väl dagen, mor gifte sig.” “Jag minns” det är nu och “dagen” det är då. Nu är 1936 och det är den 46-åriga Moa Martinson, sedan sju år gift med Harry Martinson, tidigare mor till fem söner och som sett två av dem dö elva år innan hon skriver denna bok. Detta vuxna jag, vars närvaro är så stark i romanen, hon minns sig själv som barn, som Mia. Men Mia, hon minns också!

En dag, jag var fyllda nio år, säger jag till min mor: – jag minns att jag satt på knäet hos någon som hade ett förkläde med breda röda ränder och jag fick hallon och mjölk, var var det någonstans? Min mor blev vit som kalk i ansiktet.

Det är de här dubbla minnena som ger djup åt skildringen. Den mogna Moa ser (med ömhet) på den barnsliga Mia. Vi lockas in i situationen och vin höra dem bägge. Mia-jaget står för den starka känslan som bara ett barn vågar artikulera (men som finns kvar i oss alla). Och det vuxna Moa-jaget har överblicken och de historiska sammanhangen klara för sig. Och det är hon som kan skriva! Det är ett oslagbart kompanjonskap.

“Jag minns så väl dagen, mor gifte sig.” I denna enkla mening ligger dessutom en enorm fräckhet som vi kanske inte kan förstå vidden av idag, då så många barn upplever den dag då deras mamma både gifter sig och gifter om sig. Men på trettiotalet var det helt enkelt oanständigt att utan passande skamkänslor deklarera att man var född utom äktenskapet. Men Moa vet på pricken vad hon gör. Hon ville med sina böcker täcka in samhällskartans vita fläckar. Första meningen i Mor gifter sig är bara en liten uppvärmning inför vad hela Mia-trilogin skildrar: arbetarkvinnornas och barnens tillvaro i sekelskiftets klassamhälle.

Kritikerna var också överlag chockerade över boken. De erkände visserligen hennes obestridliga berättarbegåvning och noterade “optimismen i eländet” som en kritiker skrev, men de skyggade för innehållet. Här skildrades en verklighet som kunde ge onda drömmar. Man ville inte rekommendera en bildad allmänhet att läsa den som nattlektyr. Antagligen för att skildringen var så mästerligt utförd att det är svårt att inte ryckas med. Och tänk om man skulle få en annan samhällssyn på kuppen! För den teorin talar onekligen följande avståndstagande i Idun: “Så mycket sammanträngd gråhet, elände, ynkedom och trasor kan knappast ens livet Självt prestera, och om så vore så skall vi be att få slippa att höra om det.”

Kritikerna var inte heller vana vid Moas litterära språk. Det ingick i hennes estetiska program att rädda vad hon kallade folkets levande språk, från glömskan. Arkaiska och dialektala uttryck i kombination med en detaljrik prosa, skarpt och drastiskt formulerad med massor av ironi, ger hennes oefterhärmliga, spänstiga stil. Det är kanske stilen som segrar över den eländiga verklighet romanen skildrar, och som förmår förmedla en optimistisk livskänsla mot alla odds. I alla fall så räddar den en värld åt oss som ligger snart hundra år tillbaka i vårt folks historia, samtidigt som boken känns modern. Det är en bedrift.

Den goda modern

Mor gifter sig är Moas fjärde roman. När hon ska presentera den för sin förläggare skriver hon att “den är en slags biografi av en ‘proletärflickas’ barndom i parallell med de många pojkbiografier som nu går genom pressarna”. Det hon syftar på är de unga manliga kollegernas självbiografiska utvecklingsromaner som kommer på bred front på trettiotalet. Ivar Lo Johansson hade startat trenden med Godnatt, jord 1933 och Eyvind Johnson och Jan Fridegård liksom Vilhelm Moberg följde upp. Harry Martinson gav 1935 ut Nässlorna blomma. Moa tyckte uppenbarligen att det var något som fattades, nämligen det kvinnliga perspektivet.

Det finns andra olikheter. De pojkar männen skildrade i sina böcker är alla på väg bort från sin fattiga ursprungsmiljö. Det hägrande målet är staden med sin anonymitet och sina bildningsmöjligheter.

Jag gissar att det främst var Ivar Los snorkiga skildring av statarmödrarna som med sitt vidskepliga pladder förpestar Mikael Bisters värld i Godnatt, jord som fick Moa att fatta pennan. För i Mor gifter sig är kvinnorna allt annat än pladdriga och romanen bygger på lilla Mias identifikation med sin mamma, vilket var de små pojkarna i trettiotalets proletärbiografier helt främmande. Porträttet av Hedvig Stenman är absolut unikt också i sin skickliga balans mellan realism och idealisering. Där finns ingen överflödig sentimentalitet. Det är njutbart i sin helhet. Det är ont om stora porträtt av mödrar i den svenska litteraturen.

Den onda modern

Moas kvinnopsykologiska insats ligger i skildringen av hur Mia blir kvinna, vilket i sin tur har med förhållandet till modern att göra. Det är här hon går i direkt polemik med Freud och hans ofta förenklade syn på den oidipala utvecklingsfasen i barnets familjehistoria. Enligt den ska pojken nedvärdera sin kärlek till modern och identifiera sig med fadern, medan flickan ska flytta över (hela) sin kärlek till modern på fadern. Hon rivaliserar sålunda med sin mamma om pappans kärlek. I Mias fall är det tvärtom. Hon betraktar sin styvfar som en rival om det högsta i livet, nämligen Hedvigs kärlek.”ja, jag förstod nog litet, men jag kunde inte förstå mor ändå. Inte behövde hon ta sig så hårt av att han gick med en annan. Det var ju bra det, andra kunde gärna ta honom, så blev vi av med honom.”

För att komma åt de starka känslor inför moderns sexualitet och kärlek till den hatade rivalen, styvfadern, som Mia ofta upplever, använder sig Moa av en mycket effektiv och av psykoanalytisk drömteori färgad berättarteknik. Den psykologiska grunden för socialiseringen till proletärkvinna går över ambivalensen till modern som spaltas upp i en god och en ond modersbild. När modern är med barn och alltså upplever sig som beroende av styvfadern, framstår hon för Mia som något av en häxa. När hon är smal och rapp igen och trotsar mannens husbondefasoner är hon i Mias ögon ett felfritt ideal.

Den heterosexuella attraktionens rot förläggs i det oidipala barnets passionerade bindning till sin mor. Den onda modersbilden är visserligen skrämmande, men har en attraktionskraft som den idealiskt goda modern saknar. När Mia blir stor väljer hon framför ett liv som ogift arbeterska (som hon drömt om under uppväxten som just ett ideal), en alkoholist till man som slår henne och gör henne med barn… Den manliga sexualiteten är destruktiv men lockande, liksom den onda och oberäkneliga modern, tycks Moa vilja säga i ett försök att förklara varför Mia “väljer” att gå samma väg som Hedvig.

Att Mor gifter sig är en av Sveriges mest lästa böcker i modern tid är kanske inget att förvåna sig över. Den etablerar en pakt med läsaren som håller till sista sidan. Pakten bygger på att vi delar Moas bild av lilla Mias stora kärlek till och outsinliga begär efter modern, vare sig hon framstår som “ond” eller “god”. På första sidan ställs vi inför fullbordat faktum. Accepterar vi att låta oss dras in i romanens magiska öppningsinvitation? ja, då är vi rejält insyltade redan på förhand, i den svartsjuketriangel som utgörs av den eldige “han” (styvfadern), den älskade modern och hennes dotter… Dikten som inleder Mor gifter sig börjar nämligen så här:

Det brinner en eld, han brinner så klar, Han brinner i tusen kransar. Jag vill genom elden gå och med min käraste dansa.

Vi är ganska många som har velat vara med och dansa efter Moas pipa, och fler blir vi.